Du har burit ett barn och fött fram en människa. Kroppen har gjort något helt otroligt, och nu ska den ta sig tillbaka från det.
Tiden efter förlossningen kallas ofta för den fjärde trimestern av en anledning, kroppen jobbar fortfarande extremt hårt. Många nyblivna mammor blir chockade över hur de mår de första 4 veckorna efter förlossningen. Trött, öm, känslosam, läckande. Och så kommer oron: är det här verkligen normalt?
Den här guiden går, ärligt men varsamt, igenom vad du kan förvänta dig efter förlossningen under de första veckorna – från blödning efter förlossning och stygn i mellangården till kejsarsnitt återhämtning och när du kan börja träna igen. Den är inte till för att skrämmas, utan för att du ska kunna titta på ett symtom och tänka: „Okej, det här känner jag igen“, men också se när det är dags att ringa BB-avdelningen, din barnmorska, 1177 eller akuten.
De första veckorna är en blandning av återhämtning och omställning. Rent fysiskt håller kroppen bland annat på att:
Om du känner dig som överkörd av en lastbil så överdriver du inte. Det är postpartum.
Vi går igenom de vanligaste besvären och normala förändringarna efter förlossningen, steg för steg.
Efter förlossningen har nästan alla blödning efter förlossning, som kallas lochia. Den kommer oavsett om du fött vaginalt eller med kejsarsnitt.
Lochia är en blandning av blod, slem och vävnad från livmoderns slemhinna. Tidsförloppet för blödningen efter förlossning brukar se ut ungefär så här:
En del märker av små „skvättar“ eller ökningar i blödningen efter att de har ansträngt sig mer, eller efter amning. Det kan vara normalt, livmodern drar då ihop sig mer.
Normal lochia:
Kontakta BB, din barnmorska, 1177 eller åk till akuten om du:
Mycket kraftig eller illaluktande blödning efter förlossningen kan vara tecken på infektion eller kvarvarande vävnad och i värsta fall blödningstillstånd. Du slösar aldrig med vårdens tid genom att be om en kontroll.
I slutet av graviditeten är livmodern ungefär som en vattenmelon i storlek. Under veckorna efter förlossningen ska den tillbaka till ungefär en pärons storlek. Den processen kallas involution av livmodern.
När livmodern drar ihop sig får du ofta eftervärkar, alltså kramper i livmodern. Många beskriver dem som kraftig mensvärk, särskilt de första dagarna efter förlossningen. De kan kännas mer:
Milda till måttliga livmodersammandragningar vid amning är väldigt vanliga. De är faktiskt ett tecken på att livmodern drar ihop sig som den ska.
Saker som ofta hjälper:
Sök vård samma dag om smärtan är:
Intensiv smärta som inte ger med sig kan tyda på infektion eller kvarvarande vävnad i livmodern.
Mellangården är området mellan slidan och ändtarmen. Den töjs enormt vid en vaginal förlossning. Du kan ha:
De första 1–2 veckorna kan mellangården svida, kännas blåslagen och göra det svårt att sitta bekvämt. Många beskriver det som att „allt är på väg att ramla ut“ eller att det känns väldigt svullet och tungt. Den tyngdkänslan är extremt vanlig efter förlossningen.
Har du stygn i mellangården efter förlossning är de nästan alltid självupplösande och försvinner av sig själva inom några veckor.
Bra eftervård efter förlossning kan göra stor skillnad:
Kyla/iskompresser:
Svep in en kylpåse eller krossad is i en ren tygbit och håll mot området i 10–15 minuter. Lägg inte is direkt mot huden. Kan upprepas flera gånger om dagen de första dygnen.
Sittbad efter förlossning:
Ett sittbad innebär att du sitter i några centimeter ljummet vatten, till exempel i ett rent handfat i badkaret eller en grund balja. Använd bara vatten eller en produkt som barnmorska/läkare rekommenderat, inte parfymerat skumbad. Sitt 10–15 minuter och torka sedan försiktigt genom att badda torrt. Många upplever att detta är väldigt lindrande.
Håll området rent och torrt:
Skölj med ljummet vatten efter toalettbesök, gärna med en liten kanna eller duschhandtag på svag stråle. Badda torrt med mjukt papper eller en ren handduk, gnugga inte. Byt binda ofta.
Smärtlindring:
Paracetamol eller ibuprofen brukar gå bra att ta även vid amning, men följ de råd du fått på BB eller fråga din läkare. Ta hellre regelbundet de första dygnen än att vänta tills du har jätteont.
Bäckenbottenmedvetenhet:
Mycket försiktiga bäckenbottenövningar efter förlossning kan hjälpa läkningen genom att öka blodcirkulationen. Börja med mikrosmå knip och slappna av, bara om det inte gör ont.
Kontakta BB, barnmorskemottagningen eller vårdcentralen om:
Snabb hjälp vid problem i mellangården minskar risken för långvariga besvär.
Ett kejsarsnitt är en större bukoperation. Kejsarsnitt återhämtning skiljer sig därför en del från återhämtning efter vaginal förlossning, även om mycket är gemensamt.
Du kommer fortfarande ha lochia, livmodersammandragningar och trötthet, men dessutom ett operationssår genom både hud, bukvägg och livmoder som behöver tid att läka.
I Sverige sys oftast snittet med stygn som löser upp sig själva, ibland kombinerat med tejp på huden. Barnmorska eller sjuksköterska kontrollerar såret på avdelningen och ibland vid uppföljning.
För att ge såret bästa chans att läka:
Kontakta vården snabbt om snittet:
Allt detta kan vara tecken på infektion.
På svenska sjukhus brukar personalen ge ungefär följande råd:
Första 2 veckorna:
Fokusera på vila, korta promenader inomhus och mycket försiktiga rörelser. Undvik att lyfta något tyngre än ditt barn. Ingen dammsugning, inga tunga matkassar.
Vecka 2–6:
Öka promenadlängden lite i taget när du orkar. Fortsätt undvika tunga lyft, intensiv städning, löpning eller annan högintensiv träning.
En enkel tumregel: om en aktivitet gör att det drar, stramar eller gör ont kring snittet, är det för mycket just nu.
Det finns ingen lagstadgad exakt „6-veckorsregel“ i Sverige, men de flesta läkare och försäkringsbolag brukar rekommendera att du väntar tills:
För många hamnar det någonstans runt 4–6 veckor, men det är individuellt. Kolla gärna med ditt försäkringsbolag, vissa har egna rekommendationer efter operation.
Försök att utgå från rådet: „inget tyngre än bebisen“ de första veckorna.
Det innebär bland annat:
Känner du en skarp, huggande smärta i magen eller ser att området kring ärret buktar ut när du anstränger dig, backa och berätta det på efterkontrollen eller tidigare vid behov.
Brösten går också igenom en stor förändring efter förlossningen. Oavsett om du ammar, pumpar, flaskmatar eller kombinerar kommer du troligen märka av förändringar.
De första dagarna producerar brösten råmjölk, kolostrum, som är tjockt och guldfärgat. Runt dag 2–5 „rinner mjölken till“. Då kan brösten plötsligt kännas:
Detta kallas spända bröst eller engorgement och brukar lugna sig inom ett par dagar när kroppen börjar anpassa mängden mjölk efter barnets behov.
För att underlätta:
Om brösten blir röda, mycket ömma, du får hög feber eller känner dig influensasjuk ska du kontakta vården, det kan vara början till en bröstinflammation (mastit).
Mjölkläckage kan komma när som helst, från ett eller båda brösten, till exempel när du hör ditt barn gråta eller när det gått en stund sedan senaste amningen. Amningsinlägg i bh:n räddar både tröjor och lakan.
Bröstvårtorna är ofta:
Viss ömhet i början kan vara normalt medan du och bebisen övar in ett bra tag (grepp om bröstet). Men sprickor, blödningar eller genomgående stark smärta under hela amningen tyder ofta på att något i tag eller position behöver justeras. Be om hjälp av BB-personal, BVC, amningsmottagning eller en amningsrådgivare i stället för att bita ihop.
Många säger: „Under graviditeten var håret fantastiskt, nu ligger det i stora tussar i duschen.“
Du håller inte på att tappa allt hår för gott. Du upplever postpartum håravfall, ett helt normalt svar på hormonförändringar.
Under graviditeten gör högre östrogennivåer att fler hårstrån stannar kvar i växtfasen, håret känns tjockare. Efter förlossningen sjunker hormonnivåerna, och allt hår som „skulle“ ha trillat av successivt under graviditeten lossnar under en kortare period.
Vanligt förlopp:
Om du får tydliga kala fläckar, väldigt plötsligt håravfall eller samtidigt har symtom som extrem trötthet, frusenhet eller nedstämdhet är det klokt att be vårdcentralen kolla blodvärde, järn och sköldkörtel.
Under graviditeten glider de raka magmusklerna (din „sexpackmuskel“) isär för att ge plats åt barnet. För en del kvarstår den här delningen efter förlossningen, det kallas diastasis recti.
Du kan göra en enkel egenkontroll hemma (vänta tills den värsta blödningen lugnat sig och du känner dig redo):
Om fingrarna sjunker ner i en tydlig „glipa“ kan du ha diastasis. Många har 1–2 fingerbredder initialt, vilket ofta förbättras av sig själv.
Det viktiga är inte bara hur många fingrar du får ner, utan också hur starkt eller svajigt det känns under fingrarna. Om du är osäker kan en fysioterapeut med inriktning mot kvinnohälsa bedöma dig och visa säkra övningar.
Försök undvika tyngre situps, plankan och liknande magövningar de första månaderna, de kan göra delningen sämre.
Du återhämtar dig från en graviditet och förlossning samtidigt som du tar hand om en nyfödd dygnet runt. Att du är trött är inte konstigt.
Räkna med:
Det är fortfarande „att göra något“. Du håller en liten människa vid liv.
Försök om det går att:
Om du ständigt känner dig uppvarvad, inte kan sova fast du är helt slut, eller går runt med en tung känsla av sorg, oro eller hopplöshet, berätta för din barnmorska, BVC-sköterska eller vårdcentral. Postpartum depression och ångest är vanliga men behandling finns.
Kroppen behöver energi och näring för att läka, och om du ammar dessutom för att producera mjölk.
Försök sikta på:
Glöm inte vätskan:
Du behöver sällan dyra kosttillskott, men ett vanligt multivitamin/mineraltillskott för nyförlösta, gärna med D-vitamin, kan vara ett bra komplement, särskilt under mörka månader. Fråga på vårdcentral eller apotek vid osäkerhet.
Frågan många ställer sig är: „När får jag min kropp tillbaka?“
Kanske är en snällare fråga: „När kan jag börja röra mig på ett sätt som hjälper kroppen att läka och känns bra?“
Om barnmorska eller läkare inte sagt något annat kan du ofta börja med:
Tänk på den här perioden som cirkulationsökande, inte som träning för kondition eller styrka.
Din bäckenbotten har varit med om mycket, oavsett om du fött vaginalt eller med kejsarsnitt. Att tidigt börja med skonsamma bäckenbottenövningar efter förlossning kan:
Ett enkelt upplägg:
Får du ont, känner tryck nedåt eller har svårt att hitta musklerna, be om remiss till fysioterapeut inriktad mot kvinnohälsa. Det finns inom primärvården i stora delar av landet.
För många som haft en okomplicerad vaginal förlossning blir efterkontrollen runt 6–8 veckor en milstolpe. När barnmorska eller läkare tycker att allt ser bra ut kan du oftast:
Vänta med hopp, löpning, tunga vikter och annan hög belastning tills:
Även efter 6 veckor är det kroppen som styr. Läckage, tyngdkänsla, smärta eller känslan av att „det buktar“ är tecken på att du ska dra ner på intensiteten och söka hjälp hos barnmorska eller fysioterapeut.
Vid kejsarsnitt återhämtning brukar man rekommendera:
När ärret är helt läkt kan försiktig ärrmassage, efter råd från fysioterapeut eller läkare, mjuka upp spända områden.
I Sverige erbjuds alla en efterkontroll hos barnmorska, oftast 6–12 veckor efter förlossningen. Ibland kombineras den med ett besök på BVC.
Den här tiden är inte bara till för att prata preventivmedel eller skriva „friskintyg“ för träning. Det är en chans att ta upp:
Skriv gärna en lista i förväg om du lätt glömmer. Och om något inte tas upp av sig själv, fråga. Du har rätt att använda den tiden för dina frågor.
Vänta inte till efterkontrollen om något känns riktigt fel. Sök samma dag via 1177, vårdcentral eller akutmottagning om du får till exempel:
Det här är symtom som alltid ska tas på allvar.
Återhämtning efter förlossningen är sällan spikrak. En dag kan du känna dig nästan som vanligt, nästa dag tar en kort promenad och lite tvätt slut på alla krafter. Det betyder inte att du gör något fel.
Kroppen har förändrats. Viss går tillbaka, annat blir helt enkelt annorlunda. Nya ärr, ny styrka, en annan relation till dina gränser.
Om du bara orkar bära med dig några punkter från det här:
Du ska inte automatiskt kunna allt detta bara för att du har fött barn. Ingen kan det. Fortsätt ställa frågor, luta dig mot barnmorska, BVC och vårdcentral, och försök behandla din egen kropp med samma omtanke som du skulle ge en nära vän i samma situation.